"Balkanförsoning" modell (fp)

Folkpartiet anordnar den 23 november ett till synes berömvärt seminarium i riksdagen som handlar om Bosnien och försoning. Tittar man närmare på vad evenemanget går ut på så är dock "försoning" bara ett vackert ord i sammanhanget. Bedrägligt vackert.

 

När försoning kommer på tal tänker jag på mYUsic, en musikförening i Stockholm som jag för cirka tio år sedan var styrelsemedlem i. Föreningen hade sitt eget band, Daytonavtalet, som varannan torsdag spelade jugoslavisk rockmusik på en pub på Söder. Bandets symboliska namn – efter fredsfördraget från 1995 – indikerade dess multietniska sammansättning: två serbiska flyktingar, en från Bosnien och en från Kroatien och tre muslimska eller, som man nuförtiden säger bosnjakiska,  flyktingar från Bosnien. De flesta som hängde på mYUsic var ex-jugoslaver, huvudsakligen folk som i likhet med undertecknad hade kommit till Sverige i början av 90-talet pga kriget. När jag nu kastar nostaligska blickar tillbaks på den tiden kan jag konstatera att mYUsic och Daytonavtalet inte bara var ett livs levande argument mot de krafter som hävdar att krigsflyktingar per automatik importerar konflikter och krig till Sverige utan också ett skolexempel på hur genuin försoning går till. De flesta inom föreningen var nämligen medvetna om att vi hade motstridiga åsikter om politiken och konflikten i f.d. Jugoslavien, men samtidigt insåg vi att vi trots allt hade mycket gemensamt, bl.a. språklig och kulturell bakgrund, vi gillade samma musik osv. Det fanns med andra ord en gemensam vilja i den miljön som omfattade ett hundratal personer att betona det som förenar i stället för det som splittrar. Och inga försök att påtvinga sin åsikt någon annan. Ordet "försoning" nämndes aldrig men det var egentligen vad som utspelades medan vi drack öl och lyssnade på Daytonavtalet.

 

Lördagens seminarium om försoning i Bosnien som Fp anordnar i Sveriges riksdag visar å andra sidan att försoningens betydelse kan vidgas till att innefatta dess motsats. Statssekreteraren Jasenko Selimovic ska nämligen tala om försoning med partikollegan Fredrik Malm och deras gäst från Bosnien Jovan Divjak. Divjak är en etnisk serb och evenemanget i fråga låter som ett hedervärt tillfälle för honom och bosnjaken Selimovic att tala om försoningen i Bosnien. Men bara om man inte känner till att Jovan Divjak under kriget var general för den så kallade "Bosnien-Hercegovinas armé" som leddes av den bosnjakiske politikern Alija Izetbegovic. Bosnien är djupt splittrat men hur kan man prata om försoning i en konlikt där endast en part är närvarande? Ska alltså Jovan, som krigade mot bosnienserber på 1990-talet, och Jasenko Selimovic, som är i mer eller mindre konstant konflikt med svenskserbiska förbund sedan han blev statssekreterare för integration försona sig – med varandra? Saken blir inte ett dugg bättre av att general Divjak är känd för sin inblandning i en massaker i Sarajevo i början av kriget. Som sådan är han uppenbart olämplig att tala om försoning. Det enda som Divjaks närvaro i riksdagen med all säkerhet kommer att medföra är polarisering mellan bosnjaker och serber i Sverige. De ena hyllar ju honom som en hjälte medan de andra betraktar honom som krigsförbrytare. Det svenskserbiska förbundet har redan tidigare skickat ett protestbrev till regeringen för att statssekreteraren Jasenko Selimovic bedriver Bosnien-Hercegovinas inrikespolitik – på ett mycket ensidigt och taktlöst sätt dessutom. Och nu kommer alltså krigsgeneralen och misstänkte krigsförbrytaren Divjak till Sveriges riksdag, för att tala om "försoning"? För ett ansvarsfullt politiskt parti borde det vara uppenbart att sådana här manipulativa utspel varken gynnar Sverige eller det svenska samhället, allra minst svenska medborgare som tillhör berörda grupper. Frågan är då i vems intresse Folkpartiet låter det här pågå?

 

Spasoje Marjanovic, Justitia Pax Veritas

 

Bakgrund och relevanta källor:

 

Om massakern i Sarajevo som general Jovan Divjak var inblandad i:

http://www.balkaninsight.com/en/article/bosnia-s-serbs-demand-dobrovoljacka-probe-again

 

http://www.b92.net/eng/news/region.php?yyyy=2013&mm=05&dd=03&nav_id=85994

 

Svenskserbiska förbundets brev till Sveriges regering m.fl.

http://svenskserber.se/savez/wp-content/uploads/ANG-Selimovic-SV.pdf

 

Brevet uppmärksammas i media på Balkan, bl.a. i Bosnien:

Svenska serbers förbund: Jasenko Selimovic skam för svenska institutioner

http://www.nezavisne.com/novosti/bih/Savez-Srba-iz-Svedske-Jasenko-Selimovic-sramota-za-svedske-institucije-212822.html

 

se även:

 

http://www.justitiapaxveritas.org/pridefestival-i-sarajevo/

 

http://www.justitiapaxveritas.org/pon-faller-dn-for-svartmalning-av-representant-for-justitia-pax-veritas/

 

http://debatt.svt.se/2012/02/12/selimovic-tycker-uppenbarligen-inte-att-serbiska-offer-ar-varda-att-uppmarksamma/

 

 

 

När det politiska etablissemanget slutade tänka

2014 skulle ha blivit ett jubileumsår. 200 år av fred skulle ha firats. Men nu blir det inte något sådant jubileum. 2001 bröts den långa fredsperioden. Och i det krig vi då gick med är vi fortfarande kvar. Under den tiden har också vår krigsmakt stöpts om i grunden. Vi har gått från en ordning med värnpliktiga soldater som utbildades för att kunna kriga på svenskt territorium – försvara detta om vi blev angripna. (Ett folk i vapen.) Till en ordning med yrkessoldater som utbildas för att kunna kriga på andra staters territorium. (En legostyrka.) Denna omläggning har haft en inte så ofta uttalad förutsättning. Nämligen den att det finns en stat som kan organisera de militära ingripanden runt omkring i världen, som vi skall vara med i. Själva kan vi ju inte det. Men Förenta staterna har under dessa år kunnat det.

Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.

Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.

Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?

I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.

Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.

Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.

En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.

Bo Persson

Syrien – ett imperialistiskt angreppskrig

Frilansjournalisten Hans Öhrn talade på ett opinionsmöte 4 juli mot USA:S imperialism.
För snart hundra år sedan upplevde stora delar av Europa en varm, het och skenbart lugn sommar. Politisk och militärt kokade emellertid kontinenten. Urladdningen kom i augusti 1914, när första världskriget bröt ut. Det var imperialismen som förlade sin frontlinje till Europa och kampen mellan dåtidens imperiemakter skulle komma att ödelägga stora delar av kontinenten.

Värna välfärden! Forts. sjukvårdsdebatt

Värna välfärden! – bekämpa det nyliberala systemskiftet i sjukvården

"Fler sängar och mer tid med doktorn är alltför allmänt" skriver Stefan Lindgren apropå Läkaruppropet och den svenska sjukvårdskrisen.

Är det inte högst konkreta krav? Här en mer allmän analys:

Vårdresurserna började minska samtidigt med det nyliberala systemskiftet och EU-anpassningen. I EU är det lag på att den offentliga sektorn ska minska och marknadens roll i välfärdssektorn öka. Så har också skett. Sverige har till exempel varit bäst i OECD på att minska antalet vårdplatser på sjukhusen.

I Läkartidningen 8/2013 skrev Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande:

"Neddragningar och så kallade effektiviseringar har urholkat den svenska sjukvården. Idag råder en ihållande brist på resurser och bemannade vårdplatser på alla våra 60 skutsjukhus. Socialstyrelsen har visat att överbeläggningar på våra sjukhus utgör ett ständigt hot mot patienternas säkerhet."

Patienter som på grund av platsbrist ligger på fel klinik med hänsyn till diagnos, så kallade satellitpatienter, och överbeläggningar är orsak till tusentals vårdskador och även dödsfall. Personal sliter ut sig för att trots resursbristen leverera en god vård.

Sjukvårdskrisen är medveten politik för att skapa betingelser att på sikt bryta upp det enhetliga sjukvårdssystemet och ersätta det med diversifierade driftsformer som ger patienten så kallad "valfrihet" och ökad ojämlikhet till gagn för marknaden, bland annat försäkringsbolagen. De samhällsekonomiska resurserna att lindra resurskrisen finns till övermått om bara den politiska viljan funnes.

Tanken bakom denna planlagda kris är dels att det för personalen som går på knäna kan bli ett lockbete att bli erbjudna andra driftsformer som kan ge hopp om något annat än den nuvarande frustrerade arbetssituationen. Vidare att allmänhetens grundmurade förtroende för den allmänna sjukvården ska erodera i takt med att kaoset brer ut sig.

Det är glädjande att nu protesterna till värn för den solidariska välfärden ökar. Några exempel:

Förra hösten samlade sjukvårdsanställda i Lund och Malmö in 5000 namn mot nedskärningarna som orsakat akut platsbrist på Skånes Universitetssjukhus.

I januari demonstrerade 700 Landskronabor mot nedläggningar på sjukhuset och 32 barnsjuksköterskor i Lund sa upp sig i protest.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala har hundratals anställda demonstrerat i vår mot nedskärningarna och protestlistor överlämnats mot den ohanterliga arbetssituation som resursbristen orsakat.

Protester har ägt rum på Östra Sjukhuset i Göteborg mot underbemanning och platsbrist.

Läkaruppropet kan ses som en del i denna spontana proteströrelse, skrivet ur ett läkarperspektiv.

Maciej Zaremba har publicerat en reportageserie i Dagens Nyheter med rubriken "Patienten och prislappen" där han beskriver de för vården förödande konsekvenserna av ett systemskifte där allt ska prissättas.

Proletären har under våren publicerat en artikelserie av Lars Rothelius om kapitalismen och sjukvårdskrisen som kan läsas på nätet http://www.proletaren.se/search/node/sjukv%C3%A5rd . (Ur den har jag hämtat uppgifter om protesterna ovan.)

Viktigt är att protesterna blir till en medveten rörelse för att värna den solidariska välfärden i sjukvården mot den nyliberala anstormningen och systemskiftet. Det första vi måste göra för att bidra till det är att erkänna det berättigade i de krav som uttrycks i protesterna.

Ulf Bjerén

Suddigt läkarupprop

Den svenska vården är förmodligen världens bästa - rätta mig om jag har fel. Medellivslängden stiger, barnadödligheten sjunker. Dödligheten i många sjukdomar, t ex hjärtsjukdomar sjunker. I snitt i landet tar det 14 min för ambulansen att komma. Kostnaden för hela kalaset är 20 tkr/inv rätt stabilt.

80 procent anser att de får den vård de behöver, 90 procent i Halland.

Den svenska vården tycks vara så stark att den den har stått emot de nyliberala attackerna. Än så länge är det behoven som styr fördelningen, inte patientens penningpung.

Min slutsats är att om man vill göra den svenska vården bättre bör man vara väldigt konkret. Fler sängar och mera tid med doktorn är alltför allmänt...

Stefan Lindgren

 

Det är inte Läkaruppropet som är flummigt!

För ovanlighetens skull är vi inte ense Stefan. Det är inte Läkaruppropet som är flummigt utan du! (Lindgrens artikel).

Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad, är en central mening i uppropet. Ur marknadsliberalismens tillämpning i sjukvården och ur resursbristen stammar de flesta problemen. Uppropet radar upp några av dem. Jag kan skriva under på dem efter 40 års erfarenhet av arbete i akutsjukvården.

Ett av de värsta är bristen på patientplatser med korridorvård och satellitpatienter som följd. Sverige är bäst i hela OECD på att skära ner platserna. Den frustrerade arbetssituation som detta ledde till var en viktig orsak till att jag pensionerade mig lite i förtid.

Resursbristen är så klart planmässig politik. Genom att skapa en sjukvårdskris kan allmänhetens förtroende för ett enhetligt sjukvårdssystem luckras upp, vården diversifieras och göras mer ojämlik vilket kan bli en miljardmarknad för försäkringsbolag.

Sådan är ju kapitalismen: Hela tiden måste nya marknader öppnas att göra profit på. Akutsjukvården står på tur.

Hälsningar

Ulf Bjerén, leg sjuksköt

Här är texten i Läkaruppropet:

Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag. Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet.

Läkaruppropet

Läkaruppropet

I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.

Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .

Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.

Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.

Vi vill ha en sjukvård som styrs utifrån patientens behov.

Vi vill ha en sjukvård där vi får agera utifrån vår professionalitet.

Vi vill ägna oss åt det vi är utbildade för; att vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt.

Vad hände i Estland 1947-48?

Historia utan sammanhang

På bloggen Världen Österut har ekonomhistorikern Anu Mai Köll i en artikel, "Terrorns
grammatik" presenterat sin bok "The Village and the Class War" om
händelseutvecklingen på den estniska landsbygden 1947 - 48
http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=2981
Det är en viktig pusselbit som Anu Mai Köll presenterar om en av baltstaterna. Det är ingen vild gissning att tro att det gick till på samma sätt i hela Baltikum.

Problemet är att pusselbiten hålls avskuren från ett större sammanhang, när Köll i bloggartikeln därutöver kommer med politiska slängar som i och för sig väl brukar anses comme-il-faut i vårt land - på grund av den offentliga historieskrivning vi har, lika bristfällig som mittfåremediernas dagliga nyhetsförmedling. Baltikum är inget isolat avskuret från världen runt om. Bönderna blev offer i ett mycket större spel, där västliga medier skylt över vad som egentligen pågick i det stora.

Vi kan börja någonstans i slutet av den aktuella tidsperioden kring andra världskriget där Köll rör sig, med sommaren 1945. Sovjetunionen har besegrat Nazityskland, under oerhörda offer, mänskliga och materiella. Bakom segern - om man kan uttrycka sig så - ligger ofattbara 25 miljoner döda - kanske ännu fler - av landets medborgare, oräkneligt antal invalider och ett väldigt landområde fullständigt lagt i grus och aska, efter många års krig.

Den gigantiska frågan var, hur detta land skulle resas igen, med en befolkning i de arbetsföra åldrarna brutalt decimerad av kriget. Bostäder, fabriker och mat, ur vad skulle detta skapas? Så drabbas landet av en brännande torka sommaren 1947, en redan prekär matsituation blir ödesdiger och massvälten slår åter till. Det är i detta sammanhang man kan se pressen på Baltikums bönder. Väst tänker inte hjälpa till, om man inte samtidigt får ta kontroll över landet (kallad Marshallhjälp) - samma västliga strävan till övertagande har återkommit senare mycket tydligt, under Jeltsin.

Dessutom gjorde väst 1947 klart att man inte tänkte fullfölja en tidigare överenskommelse mellan de "tre stora" om att skapa ett avmilitariserat neutralt Tyskland - kanske såsom det Österrike blev efter 1955. I stället påbörjar USA skapandet av sitt Västtyskland, där gamla nazister inte bara tolereras utan kunde favoriseras för sin antikommunistiska hållning. Det sovjetiska motdraget var den, ur dess synpunkt, misslyckade Berlinblockaden.

Tyskland skulle snabbt komma att återmilitariseras, nu inom ramen för Nato, en organisation vars syften var helt andra än de föregivet defensiva, vilket blivit tydligt om inte förr så framme i våra dagar när Nato klättrar ända in på Rysslands gränser. Trots alla västliga löften som gavs till Gorbatjov vid Tysklands enande.

USA fortsätter från 1946 med en forcerad kärnvapenutveckling, med alla sina provsprängningar på Bikiniatollen. Ett redan förhärjat land, Sovjetunionen, kunde bara bäva - eller under enorma uppoffringar försöka kravla sig upp ännu en gång som man gjorde från ett militärt underläge 1941 till seger 1945. Det är klart att detta i det läget inte var ett uppdrag för en söndagsskollärare.

Köll skriver att Estland blev olagligt annekterat av Sovjet 1940 - 41. Det ska väl tolkas med samma innebörd som att visst, andra världskriget var olagligt - men det imponerar knappast. Inte heller idag synes folkrätten spela någon roll för den militärt överlägsne. Tysklands uppladdning för krig hade då pågått länge, med Västs samtycke.

Alexander Werth, den store brittiske journalisten som följde Sovjet från insidan under större delen av kriget, har skrivit att ockupationen av Baltikum var militärstrategiskt nödvändig, i det läge som uppstod efter Frankrikes snabba fall i juni 1940. Efter det framstod det för de klarsynta som uppenbart vilken vändning kriget skulle ta. Det gällde därför att skapa en försvarszon så långt bort från Sovjetunionen som möjligt - att den dessvärre inte skulle räcka kom fram vid tre krigsspel som genomfördes i Moskva vårvintern 1941, med bl.a. Stalin, Zjukov och Semjon K. Timosjenko närvarande men hemliga för den övriga militärledningen. Icke-angreppsavtalet 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen hade varit ett sätt att skjuta det väntade kriget så långt som möjligt framåt i tiden men Paris fall skakade grunden för avtalet.

Väst hållning under hela 1930-talet antydde alltså mer än väl att man lät Tyskland rusta sig för ett framtida krig mot Sovjetunionen - nazismen var ett säkert kort i kampen mot bolsjevismen. Alla försök under 30-talet från Sovjetunionen att åstadkomma pakter med väst för att trygga freden hade avspisats, av väst! Västs "neutrala" hållning i spanska inbördeskriget medan det tidigare nedrustade Tyskland på plats tilläts skaffa sig militär stridserfarenhet under Hitlers ledning. "Anschluss" av Österrike 1938 utan stora protester från Väst. Neville Chamberlains "fred i vår tid" med Münchenavtalet hösten 1938 - Chamberlain var mannen som representerade Citys finanskvarter - en överenskommelse som ändå följdes av Tysklands ockupation och uppdelning av Tjeckoslovakien på våren 1939. Det senare ledde till så starka folkliga protester i England, att det framtvingades en överenskommelse mellan England, Polen och Rumänien för att förhindra Tysklands expansion. Innebörden av det avtalet gjorde Hitler osäker och fick honom att föreslå en icke-angreppspakt med Sovjetunionen, som med detta fick en möjlighet att vinna en tids respit.

Att vanliga människor kommer i kläm i den situation som uppstod efter kriget får vi reda på av Köll. Men ingenstans nämner hon att det i de baltiska staterna under kriget fanns nationella grupper som av fri vilja deltog i tyskarnas utrotningar, i var och en av staterna. Inget nämns om vad som föregick kriget. Förvånansvärt lätt glider hon förbi diktaturerna under mellankrigstiden. I Estlands beskrivs regimen med lätt hand som auktoritär. Hur behandlades arbetar- och fackföreningsrörelser i mellankrigstidens Baltikum, där bonderörelsen var stark efter att bönderna efter ländernas frigörelse tilldelats jord från de tyska godsen. Hur var arbetslösheten? Vad betydde det för arbete och sysselsättning att länderna skars av från sina gamla affärsförbindelser österut. Tallinn, Riga och Memel (Klaipeda) var stora utförselhamnar från det gamla Ryssland, men stoppades efter första världskriget av väst i deras invasionskrig mot Rådsryssland! Vad betydde detta för en tidig eftersläpning i baltländernas ekonomiska utveckling? Likheter med dagens ekonomiska utveckling, där den arbetsföra befolkningen tvingas bort från länderna, av en rigid ekonomisk politik?

Det här är mer allmänna frågor som naturligtvis inte fanns utrymme för Köll att nu behandla kring Baltikum men som ändå blev aktuella genom hennes svepande formuleringar i blogginlägget, om så mer i förbifarten.

Jan Hagberg

Kildén & Åsman på irrvägar

De svenska trotskisterna som stöder terroristerna i Syrien och deras
"revolutionära" kamp för att införa en fundamentalistisk sunniregim i
Syrien ter sig alltmer förvirrade.

World Socialist Web, som i alla fall är officiellt organ för fjärde
internationalen har en helt annan syn.

Idag har de en utmärkt ledare på temat The CIA war against Syria:
http://www.wsws.org/en/articles/2013/03/26/pers-m26.html

En bra påminnelse om att man bör göra skillnad på trottar och trottar.

Stefan Lindgren

En ny återvändsgränd för skolan?

Efter ett antal decennier med en mer på fostran inriktad ideologistyrd skola - arbetsformerna sattes före själva ämnesinnehållet - är vi nu på väg mot en mer på kunskap inriktad marknadsstyrd skola. Som uttryck för det senare tilldelas idag eleverna en så kallad elevpeng, som de skall använda på denna nya marknad. Men vilken är den?

Ja, det är det inte så svårt att se. Det handlar om elevplatser. Skolorna säljer och eleverna köper. Och väljer. För till elevpengen är i denna sköna nya värld kopplad ytterligare en komponent. Nämligen det så kallade fria skolvalet. Den enskilde eleven bestämmer själv vilken skola han eller hon skall gynna med sin elevpeng.

Idag är alla överens om att det ideologistyrda projekt, som jag just nämnde, var en återvändsgränd. De svenska eleverna blev i internationella jämförelser bara sämre och sämre. Men vad är det som talar för att inte också det nu aktuella marknadsstyrda projektet kommer att visa sig vara en återvändsgränd. De svenska elevernas prestationer i internationella jämförelser kommer att fortsätta att falla fritt.

Varför är det t.ex. i vår hedonistiska tid - Winston Churchills berömda "blod, svett och tårar"-erbjudande från 1940 är det väl idag bara idrottsvärlden som köper - självklart att de skolor kommer att vinna slaget om elevernas gunst, som bjuder på det mesta slitet. Är inte den raka motsatsen det mest sannolika utfallet. Belöningen för mödan är ju i det här sammanhanget inte direkt omedelbar. För att uttrycka det mycket försiktigt. Lika litet som bestraffningen för motsatsen är det. Och att bortse från det är ungefär lika riskfritt som det är att bortse från tyngdlagen. Men idag blundar alla för vad konsekvenserna av detta kommer att bli.

Inte ens genom att sätta Georg Stiernhielms klassiska hjältedikt om Hercules vid skiljovägen från 1658 - Vad skulle han välja? Fru Lusta eller fru Dygd? Den breda stigen eller den smala? - i händerna på eleverna kommer vi att kunna råda bot på detta. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Och dessutom är det ju ett bra tag sedan denna hjältedikt upphörde att vara obligatorisk läsning i svenska skolan.

Ideologiprojekt och marknadsprojekt i all ära alltså. Men vore det kanske ändå inte klokast att låta eleverna i skolan bara vara just elever. Och skolan bara skola.

Bo Persson, Piteå

Estlands sak är vår?

Har Sverige självmant - utan att vara med i Nato - tagit på sig de speciella förpliktelser som ett medlemskap i Nato innebär? Ja, är det inte det som Johan Johansson moderat riksdagsledamot i försvarsutskottet nu - den 16 februari - för tredje gången på raken säger i den pågående säkerhetspolitiska debatten här på PT-debatt.

Så här lät det den 1 februari: "Sverige ska vara en kompetent samarbetspartner och tillsammans med andra bidra till fred och säkerhet i Sverige, i vårt närområde och långt bort." Och så här lät det den 8 februari: "Alliansregeringen bygger nu säkerhet tillsammans med andra, solidaritetsförklaringen är en del, liksom det ökade nordiska och EU samarbetet." Och så här heter det i Johan Johanssons nu aktuella inlägg den 16 februari: "Kriser ska hindras från att eskalera och hindras att komma hit genom samverkan med andra. Det går inte att se ett hot som bara drabbar ett land i närområdet och lämnar de andra opåverkade. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra och vi ska både kunna ge och ta emot hjälp."

Alltså om Estland i morgon invaderas av ryssarna så gäller "Estlands sak är vår". När ryssarna i andra världskrigets inledningsskede hösten 1939 angrep Finland, så hade vi en utrikesminister som sa just så. Alltså "Finlands sak är vår". Men han fick avgå. Och vi gick inte i krig för Finland. Men i nästa storkrig ska vi göra det för Estland. Det är alltså inte bara ett territoriellt självförsvar byggt på allmän värnplikt som av Johan Johanson och hans kollegor i riksdagen bytts ut mot sin motsats, ett nykolonialt insatsförsvar byggt på yrkeskrigare.

Också de konkreta ställningstaganden (Nej till "Finlands sak är vår" till exempel) som höll oss utanför andra världskriget har av Johan Johansson och hans kollegor bytts ut mot sin motsats, utlovade ställningstaganden (Ja till "Estlands sak är vår " till exempel) som kommer att dra in oss i nästa omfördelningskrig. Och båda dessa systembyten har alltså genomförts utan att svenska folket tillfrågats. Och om Johan Johansson får bestämma inte heller kommer att tillfrågas om. Det är det svenska folkstyret anno 2013.

Bo Persson

Libyen, Mali och kolonialismens revansch

De påstått "humanitära" bombningarna av Libyen 2011 underlättade för kolonialismens come back i Afrika.
Landet med Afrikas högsta och jämnast fördelade välstånd bombades ner i en avgrund av fattigdom, våld, splittring och klientstatselände. Kontroll av Libyens, och därmed hälften av Afrikas kända oljeresurser, säkrades åt angriparna.
Stora utvecklingsprojekt, finansierade av libyska oljepengar, gick i stå. Det minskade Afrikas ekonomiska oberoende.

Libyen, grundare av Afrikanska Unionen och enhetssträvandenas banérförare, hade blockerat planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten. I år ska USA stationera en brigad på minst 3000 man permanent i Afrika som ansluter till de tusentals irreguljära militärer som redan finns där, samt upprätta en snabbinsatsstyrka.
Al Qaida i norra Afrika fick vapen för att under Natos ledning bidra till att krossa det oberoende Libyen. Sammanbrottet i Libyen ledde till omfattande instabilitet och till att också libyska statens vapen kom ut i hela regionen.
Destabiliseringen tjänade imperialismens intressen enligt den gamla devisen: Att söndra för att härska.

Frankrikes intervention i Mali betingas inte av omsorg om mänskliga rättigheter. Redan efter två veckors bombningar hade UNHCR registrerat 7300 flyktingar från Mali i Mauretanien, Niger och Burkina Faso och över en halv miljon beräknas vara på flykt inom landet.
Snarare är det omsorgen om Malis och regionens resurser av olja, guld och uran som är motivet. Minns att Al Qaida lever i symbios med västliga underrättelsetjänster och gör nytta än som "vän" (Libyen och Syrien) och än som "fiende" (Afghanistan, Pakistan, Mali).

Olle Svenning skrev 2 februari i Aftonbladet om Francafrique, en nykolonialistisk militär- och valutaallians för kontroll av Väst- och Centralafrika under fransk överhöghet.
Råvaror exporteras till Frankrike till underpris, oljeutvinningen tas om hand av giganterna Total och Elf med ofta kriminella metoder, billigt uran från Niger forslas till Frankrike.
Samtidigt som Mali är Afrikas tredje största producent av guld är landet ett av de fattigaste i världen. 75 % är analfabeter. De val som planeras under ockupation blir en skenprocess ägnad att skydda Frankrikes intressen och inte demokratiska rättigheter, enligt Svenning.

"Jag tror att det var nödvändigt och jag tror att det var bra", uttalar Carl Bild i Svenska Dagbladet om den franska bomboffensiven. Sverige står, som vanligt numera, i kö för att hugga in i kriget.
Inte märkligt med en krigsmakt som ställts om för att under utländsk ledning kunna angripa andra stater och folk. Och när enorma vinster genereras av export av mer högteknologiska dödsbringande vapen per capita än något annat land i världen.


Ulf Bjerén
Karlskrona

Publicerad Sydöstran 13-02-08

Strålkastaren på Telia

Lars Nyberg är dumpad som VD för TeliaSonera, han som skulle slutföra utförsäljningen av Teliaaktien – efter att bruden först klätts upp. Nyberg ramlade alltså av och huvuduppdraget hamnade i malpåse! Hur kunde det gå så snett för en idog man?

Lars Nyberg startade med att Uzbekistan var ett tillåtet land – så länge det samarbetade med USA och var ett verktyg för dess Afghanistankrig. Uzbekistan var alltså lika lovligt som Saudi-Arabien fortfarande är. Under sådana omständigheter är affär bara affär och TeliaSonera hann etablera sig stort! Varför skulle någon ställa näsvisa frågor, när landets samarbete med världens största demokrati löpte fint och smärtfritt?

Så skakas förutsättningarna om. Uzbekistan stänger USA:s militära baser under 2008 – och påbörjar ett samarbete med Ryssland. Som genom ett trollslag upptäcks, vilken vidrig diktatur landet är. Ingen på TeliaSonera tänkte snabbt nog på hur anletsdragen skulle ordnas! Därför har VD nu fått gå – slutar på egen begäran som termen lyder – och i slutänden kanar stora delar av styrelsen ut, trots att den från början bara så lydigt följt husse i spåren.

För att vända på en femöring krävs specialträning. Är man stor kan det av naturen vara svårt att hänga med.

Och så överraskande, korruptionsåklagaren får mål i mun och talar väldigt mycket klartext. När hände något sådant senast i ett stort sammanhang?

Visst känner vi alldeles för väl igen lössen på gången? Saddam Hussein var en alldeles hyvens kille, så länge han krigade mot Iran! Brist på vapen hade han inte heller. Han var så duktig, fast han gasade ihjäl tusentals människor – utan stora protester från omvärlden, när det skedde! För då hade dessa fasansfulla sanningar ingen funktion. De viktiga medierna, dvs. massmedierna, var därför upptagna med att titta åt annat håll.

Men så svängde vinden. Svenska lastbilar fick inte säljas där de nyss såldes. Då blev det miljonböter. För det hade blivit sanktionstider. Med en halvmiljon döda barn i spåren. Det tyckte Madeleine Albright var värt priset och ingen här finner hennes uppriktiga mening chockerande!

Visst är det så, många här är bra på att bli rent professionellt upprörda, när det passar, inte minst i alla dessa statsunderstödda(!) NGO: er, liksom fondplacerares etikvakter. De fungerar i alla fall i den riktning strålkastaren "råkar" vara påslagen. Ingen är ofin och kollar vem som håller i denna strålkastare och än mindre undersöker vad som händer, där det inte lyser! Visst finns det många sorters tjänsteandar!

Jan Hagberg