2014 skulle ha blivit ett jubileumsår. 200 år av fred skulle ha firats. Men nu blir det inte något sådant jubileum. 2001 bröts den långa fredsperioden. Och i det krig vi då gick med är vi fortfarande kvar. Under den tiden har också vår krigsmakt stöpts om i grunden. Vi har gått från en ordning med värnpliktiga soldater som utbildades för att kunna kriga på svenskt territorium – försvara detta om vi blev angripna. (Ett folk i vapen.) Till en ordning med yrkessoldater som utbildas för att kunna kriga på andra staters territorium. (En legostyrka.) Denna omläggning har haft en inte så ofta uttalad förutsättning. Nämligen den att det finns en stat som kan organisera de militära ingripanden runt omkring i världen, som vi skall vara med i. Själva kan vi ju inte det. Men Förenta staterna har under dessa år kunnat det.
Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.
Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.
Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?
I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.
Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.
Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.
En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.
Bo Persson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar