Vad hände i Estland 1947-48?

Historia utan sammanhang

På bloggen Världen Österut har ekonomhistorikern Anu Mai Köll i en artikel, "Terrorns
grammatik" presenterat sin bok "The Village and the Class War" om
händelseutvecklingen på den estniska landsbygden 1947 - 48
http://www.sallskapet.org/ostblog/?p=2981
Det är en viktig pusselbit som Anu Mai Köll presenterar om en av baltstaterna. Det är ingen vild gissning att tro att det gick till på samma sätt i hela Baltikum.

Problemet är att pusselbiten hålls avskuren från ett större sammanhang, när Köll i bloggartikeln därutöver kommer med politiska slängar som i och för sig väl brukar anses comme-il-faut i vårt land - på grund av den offentliga historieskrivning vi har, lika bristfällig som mittfåremediernas dagliga nyhetsförmedling. Baltikum är inget isolat avskuret från världen runt om. Bönderna blev offer i ett mycket större spel, där västliga medier skylt över vad som egentligen pågick i det stora.

Vi kan börja någonstans i slutet av den aktuella tidsperioden kring andra världskriget där Köll rör sig, med sommaren 1945. Sovjetunionen har besegrat Nazityskland, under oerhörda offer, mänskliga och materiella. Bakom segern - om man kan uttrycka sig så - ligger ofattbara 25 miljoner döda - kanske ännu fler - av landets medborgare, oräkneligt antal invalider och ett väldigt landområde fullständigt lagt i grus och aska, efter många års krig.

Den gigantiska frågan var, hur detta land skulle resas igen, med en befolkning i de arbetsföra åldrarna brutalt decimerad av kriget. Bostäder, fabriker och mat, ur vad skulle detta skapas? Så drabbas landet av en brännande torka sommaren 1947, en redan prekär matsituation blir ödesdiger och massvälten slår åter till. Det är i detta sammanhang man kan se pressen på Baltikums bönder. Väst tänker inte hjälpa till, om man inte samtidigt får ta kontroll över landet (kallad Marshallhjälp) - samma västliga strävan till övertagande har återkommit senare mycket tydligt, under Jeltsin.

Dessutom gjorde väst 1947 klart att man inte tänkte fullfölja en tidigare överenskommelse mellan de "tre stora" om att skapa ett avmilitariserat neutralt Tyskland - kanske såsom det Österrike blev efter 1955. I stället påbörjar USA skapandet av sitt Västtyskland, där gamla nazister inte bara tolereras utan kunde favoriseras för sin antikommunistiska hållning. Det sovjetiska motdraget var den, ur dess synpunkt, misslyckade Berlinblockaden.

Tyskland skulle snabbt komma att återmilitariseras, nu inom ramen för Nato, en organisation vars syften var helt andra än de föregivet defensiva, vilket blivit tydligt om inte förr så framme i våra dagar när Nato klättrar ända in på Rysslands gränser. Trots alla västliga löften som gavs till Gorbatjov vid Tysklands enande.

USA fortsätter från 1946 med en forcerad kärnvapenutveckling, med alla sina provsprängningar på Bikiniatollen. Ett redan förhärjat land, Sovjetunionen, kunde bara bäva - eller under enorma uppoffringar försöka kravla sig upp ännu en gång som man gjorde från ett militärt underläge 1941 till seger 1945. Det är klart att detta i det läget inte var ett uppdrag för en söndagsskollärare.

Köll skriver att Estland blev olagligt annekterat av Sovjet 1940 - 41. Det ska väl tolkas med samma innebörd som att visst, andra världskriget var olagligt - men det imponerar knappast. Inte heller idag synes folkrätten spela någon roll för den militärt överlägsne. Tysklands uppladdning för krig hade då pågått länge, med Västs samtycke.

Alexander Werth, den store brittiske journalisten som följde Sovjet från insidan under större delen av kriget, har skrivit att ockupationen av Baltikum var militärstrategiskt nödvändig, i det läge som uppstod efter Frankrikes snabba fall i juni 1940. Efter det framstod det för de klarsynta som uppenbart vilken vändning kriget skulle ta. Det gällde därför att skapa en försvarszon så långt bort från Sovjetunionen som möjligt - att den dessvärre inte skulle räcka kom fram vid tre krigsspel som genomfördes i Moskva vårvintern 1941, med bl.a. Stalin, Zjukov och Semjon K. Timosjenko närvarande men hemliga för den övriga militärledningen. Icke-angreppsavtalet 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen hade varit ett sätt att skjuta det väntade kriget så långt som möjligt framåt i tiden men Paris fall skakade grunden för avtalet.

Väst hållning under hela 1930-talet antydde alltså mer än väl att man lät Tyskland rusta sig för ett framtida krig mot Sovjetunionen - nazismen var ett säkert kort i kampen mot bolsjevismen. Alla försök under 30-talet från Sovjetunionen att åstadkomma pakter med väst för att trygga freden hade avspisats, av väst! Västs "neutrala" hållning i spanska inbördeskriget medan det tidigare nedrustade Tyskland på plats tilläts skaffa sig militär stridserfarenhet under Hitlers ledning. "Anschluss" av Österrike 1938 utan stora protester från Väst. Neville Chamberlains "fred i vår tid" med Münchenavtalet hösten 1938 - Chamberlain var mannen som representerade Citys finanskvarter - en överenskommelse som ändå följdes av Tysklands ockupation och uppdelning av Tjeckoslovakien på våren 1939. Det senare ledde till så starka folkliga protester i England, att det framtvingades en överenskommelse mellan England, Polen och Rumänien för att förhindra Tysklands expansion. Innebörden av det avtalet gjorde Hitler osäker och fick honom att föreslå en icke-angreppspakt med Sovjetunionen, som med detta fick en möjlighet att vinna en tids respit.

Att vanliga människor kommer i kläm i den situation som uppstod efter kriget får vi reda på av Köll. Men ingenstans nämner hon att det i de baltiska staterna under kriget fanns nationella grupper som av fri vilja deltog i tyskarnas utrotningar, i var och en av staterna. Inget nämns om vad som föregick kriget. Förvånansvärt lätt glider hon förbi diktaturerna under mellankrigstiden. I Estlands beskrivs regimen med lätt hand som auktoritär. Hur behandlades arbetar- och fackföreningsrörelser i mellankrigstidens Baltikum, där bonderörelsen var stark efter att bönderna efter ländernas frigörelse tilldelats jord från de tyska godsen. Hur var arbetslösheten? Vad betydde det för arbete och sysselsättning att länderna skars av från sina gamla affärsförbindelser österut. Tallinn, Riga och Memel (Klaipeda) var stora utförselhamnar från det gamla Ryssland, men stoppades efter första världskriget av väst i deras invasionskrig mot Rådsryssland! Vad betydde detta för en tidig eftersläpning i baltländernas ekonomiska utveckling? Likheter med dagens ekonomiska utveckling, där den arbetsföra befolkningen tvingas bort från länderna, av en rigid ekonomisk politik?

Det här är mer allmänna frågor som naturligtvis inte fanns utrymme för Köll att nu behandla kring Baltikum men som ändå blev aktuella genom hennes svepande formuleringar i blogginlägget, om så mer i förbifarten.

Jan Hagberg