Nyhetsbankens debattforum --> nyhetsbanken at gmail.com
Ange för- och efternamn samt epost (publiceras ej)

söndag 30 oktober 2016

Acceptabel för inträde?

På 1970-talet var Hans Isaksson KPML-r-are och gick under paroller som "Klass mot klass", "Ställ facket åt sidan!", "Leve de vilda strejkerna" och annat jätteradikalt.

Vi på Gnistan liksom Vietnamrörelsen (De förenade FNL-grupperna) blev anatema för påstått "klassamarbete" och "förräderi".

Så gjorde Hans Isaksson avbön och jag minns det som igår hur han kom upp på Gnistan för att markera en ny epok. Den mest akuta fråga han ville ta upp var behovet av att avslöja en stor "reaktionär" - nämligen Evert Taube! Vilket han senare gjorde i Clarté.

Sen dess har han skrivit en hel del som gjort honom uppskattad och som jag inte ska recensera.

Men är det inte de gamla frasradikala tagen som nu kommer fram när han försöker piska upp en storm i den marxistiskt-akademiska ankdammen? Kvarvarande Clartémedlemmar ska tydligen samlas kring att hata Jan Myrdal, en person som alldeles nyss hyllades som livslång hedersmedlem i förbundet.

Isaksson skriver i ett "öppet brev" på Clartés hemsida:

"...märk att Du inte är utesluten från Clarté, ty du har på senare år inte varit betalande medlem. Men i dagens läge skulle Du sannolikt inte kunna accepteras för återinträde."

Han försöker alltså krypa ur beslutet att göra JM till ständig medlem. Bilhandlarsnack!

Men en fråga som clartéisterna bör ställa sig vid det här laget är väl om ens lärofadern Karl Marx skulle kunna accepteras för "inträde".

Som bekant medarbetade denne i en tidning som "Free Press", som utgavs av den skotske parlamentsledamoten David Urquhart och drev en hård kampanj för att få Storbritannien att gå i krig mot Ryssland. Hoppade Marx därmed i säng med den brittiska imperialismen?

Om Marx bakomliggande motiv var korrekta kan diskuteras, men helt klart är att Marx analys skiftade i olika situationer. Han var från tid till annan beredd till taktiska allianser med fan själv.

Ett annat exempel är hur Marx & Engels tacklade den svåra uppgiften att lansera ett så otympligt verk som "Das Kapital". Risken var stor att det skulle tigas ihjäl.

Stängda som man var tog Engels på sig att producera recensioner av en bok han i hög grad själv hade medverkat i.

För Die Zukunft antog han en upphöjd akademisk ton;  för Staats-Anzeiger für Württemberg en mer kommersiell vinkling; för Beobachter en lämpligt patriotisk tolkning - "vi kan säga att det är en av de landvinningar som hedrar den tyska andan"; och för Demokratisches Wochenblatt, hans egen sanna röst - "Så länge det har funnits kapitalister och arbetare på jorden har ingen bok verkat viktigare".

Man diskuterade rentav att Engels skulle angripa boken i den reaktionära pressen, bara för att få igång snacket. (Marx/Engels Works, band 42, s. 426).


Det finns massor med exempel på allianser med reaktionärer för att uppnå högre mål. Engels gjorde exempelvis reverenser till den förtappade bakåtsträvaren Thomas Carlyle, då den konservativa kritiken av kapitalismen delvis sammanföll med Engels egen.

I vår tid, när bourgeoisien upphört att vara nationell, har det blivit ännu viktigare att bygga allianser med borgerligt sinnade mot imperialism och krigshets. Utan tvekan måste kommunister och demokrater resa den nationella fanan och föra den framåt om de vill vara patrioter och spela en ledande roll. Inga andra kommer att att resa den.


Den sorts moraliserande och falska renhetsiver som Clartékamraterna nu exponerar gentemot Jan Myrdal är en återvändsgränd. Det är en sekteristisk linje som skadar möjligheterna att bygga breda enhetsfronter i Sverige mot Nato, till försvar för folks intressen och för en folkets kultur.

Istället för att angripa dem som ägnat ett långt liv åt osjälviskt arbeta för den stora saken borde clartéisterna till att börja med studera frågan om enhetsfronten. Det är den springande punkten. Ur oförmågan att förstå enhetsfronten sprängdes den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige 1970 och den ligger ännu som en våt filt över de grupper som kallar sig kommunistiska och marxistiska.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer: