"Balkanförsoning" modell (fp)

Folkpartiet anordnar den 23 november ett till synes berömvärt seminarium i riksdagen som handlar om Bosnien och försoning. Tittar man närmare på vad evenemanget går ut på så är dock "försoning" bara ett vackert ord i sammanhanget. Bedrägligt vackert.

 

När försoning kommer på tal tänker jag på mYUsic, en musikförening i Stockholm som jag för cirka tio år sedan var styrelsemedlem i. Föreningen hade sitt eget band, Daytonavtalet, som varannan torsdag spelade jugoslavisk rockmusik på en pub på Söder. Bandets symboliska namn – efter fredsfördraget från 1995 – indikerade dess multietniska sammansättning: två serbiska flyktingar, en från Bosnien och en från Kroatien och tre muslimska eller, som man nuförtiden säger bosnjakiska,  flyktingar från Bosnien. De flesta som hängde på mYUsic var ex-jugoslaver, huvudsakligen folk som i likhet med undertecknad hade kommit till Sverige i början av 90-talet pga kriget. När jag nu kastar nostaligska blickar tillbaks på den tiden kan jag konstatera att mYUsic och Daytonavtalet inte bara var ett livs levande argument mot de krafter som hävdar att krigsflyktingar per automatik importerar konflikter och krig till Sverige utan också ett skolexempel på hur genuin försoning går till. De flesta inom föreningen var nämligen medvetna om att vi hade motstridiga åsikter om politiken och konflikten i f.d. Jugoslavien, men samtidigt insåg vi att vi trots allt hade mycket gemensamt, bl.a. språklig och kulturell bakgrund, vi gillade samma musik osv. Det fanns med andra ord en gemensam vilja i den miljön som omfattade ett hundratal personer att betona det som förenar i stället för det som splittrar. Och inga försök att påtvinga sin åsikt någon annan. Ordet "försoning" nämndes aldrig men det var egentligen vad som utspelades medan vi drack öl och lyssnade på Daytonavtalet.

 

Lördagens seminarium om försoning i Bosnien som Fp anordnar i Sveriges riksdag visar å andra sidan att försoningens betydelse kan vidgas till att innefatta dess motsats. Statssekreteraren Jasenko Selimovic ska nämligen tala om försoning med partikollegan Fredrik Malm och deras gäst från Bosnien Jovan Divjak. Divjak är en etnisk serb och evenemanget i fråga låter som ett hedervärt tillfälle för honom och bosnjaken Selimovic att tala om försoningen i Bosnien. Men bara om man inte känner till att Jovan Divjak under kriget var general för den så kallade "Bosnien-Hercegovinas armé" som leddes av den bosnjakiske politikern Alija Izetbegovic. Bosnien är djupt splittrat men hur kan man prata om försoning i en konlikt där endast en part är närvarande? Ska alltså Jovan, som krigade mot bosnienserber på 1990-talet, och Jasenko Selimovic, som är i mer eller mindre konstant konflikt med svenskserbiska förbund sedan han blev statssekreterare för integration försona sig – med varandra? Saken blir inte ett dugg bättre av att general Divjak är känd för sin inblandning i en massaker i Sarajevo i början av kriget. Som sådan är han uppenbart olämplig att tala om försoning. Det enda som Divjaks närvaro i riksdagen med all säkerhet kommer att medföra är polarisering mellan bosnjaker och serber i Sverige. De ena hyllar ju honom som en hjälte medan de andra betraktar honom som krigsförbrytare. Det svenskserbiska förbundet har redan tidigare skickat ett protestbrev till regeringen för att statssekreteraren Jasenko Selimovic bedriver Bosnien-Hercegovinas inrikespolitik – på ett mycket ensidigt och taktlöst sätt dessutom. Och nu kommer alltså krigsgeneralen och misstänkte krigsförbrytaren Divjak till Sveriges riksdag, för att tala om "försoning"? För ett ansvarsfullt politiskt parti borde det vara uppenbart att sådana här manipulativa utspel varken gynnar Sverige eller det svenska samhället, allra minst svenska medborgare som tillhör berörda grupper. Frågan är då i vems intresse Folkpartiet låter det här pågå?

 

Spasoje Marjanovic, Justitia Pax Veritas

 

Bakgrund och relevanta källor:

 

Om massakern i Sarajevo som general Jovan Divjak var inblandad i:

http://www.balkaninsight.com/en/article/bosnia-s-serbs-demand-dobrovoljacka-probe-again

 

http://www.b92.net/eng/news/region.php?yyyy=2013&mm=05&dd=03&nav_id=85994

 

Svenskserbiska förbundets brev till Sveriges regering m.fl.

http://svenskserber.se/savez/wp-content/uploads/ANG-Selimovic-SV.pdf

 

Brevet uppmärksammas i media på Balkan, bl.a. i Bosnien:

Svenska serbers förbund: Jasenko Selimovic skam för svenska institutioner

http://www.nezavisne.com/novosti/bih/Savez-Srba-iz-Svedske-Jasenko-Selimovic-sramota-za-svedske-institucije-212822.html

 

se även:

 

http://www.justitiapaxveritas.org/pridefestival-i-sarajevo/

 

http://www.justitiapaxveritas.org/pon-faller-dn-for-svartmalning-av-representant-for-justitia-pax-veritas/

 

http://debatt.svt.se/2012/02/12/selimovic-tycker-uppenbarligen-inte-att-serbiska-offer-ar-varda-att-uppmarksamma/

 

 

 

När det politiska etablissemanget slutade tänka

2014 skulle ha blivit ett jubileumsår. 200 år av fred skulle ha firats. Men nu blir det inte något sådant jubileum. 2001 bröts den långa fredsperioden. Och i det krig vi då gick med är vi fortfarande kvar. Under den tiden har också vår krigsmakt stöpts om i grunden. Vi har gått från en ordning med värnpliktiga soldater som utbildades för att kunna kriga på svenskt territorium – försvara detta om vi blev angripna. (Ett folk i vapen.) Till en ordning med yrkessoldater som utbildas för att kunna kriga på andra staters territorium. (En legostyrka.) Denna omläggning har haft en inte så ofta uttalad förutsättning. Nämligen den att det finns en stat som kan organisera de militära ingripanden runt omkring i världen, som vi skall vara med i. Själva kan vi ju inte det. Men Förenta staterna har under dessa år kunnat det.

Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.

Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.

Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?

I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.

Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.

Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.

En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.

Bo Persson