Säga vad man vill om skolminister Björklund, men det går inte att förneka att han är flitig. Nu skall också ordningen och redan i skolan utredas, har han just kommit fram till. Eller snarare oordningen och oredan och dessutom de sena ankomsterna. I Pisa-undersökningarna visar det sig nämligen att de svenska eleverna är sämst på att komma i tid till lektionerna. Och oordningen och oredan i den svenska skolan har Pisa-forskarna också uppmärksammat, skriver Bo Persson, Piteå, i detta inlägg.
fredag 7 mars 2014
torsdag 21 november 2013
"Balkanförsoning" modell (fp)
Folkpartiet anordnar den 23 november ett till synes berömvärt seminarium i riksdagen som handlar om Bosnien och försoning. Tittar man närmare på vad evenemanget går ut på så är dock "försoning" bara ett vackert ord i sammanhanget. Bedrägligt vackert.
När försoning kommer på tal tänker jag på mYUsic, en musikförening i Stockholm som jag för cirka tio år sedan var styrelsemedlem i. Föreningen hade sitt eget band, Daytonavtalet, som varannan torsdag spelade jugoslavisk rockmusik på en pub på Söder. Bandets symboliska namn – efter fredsfördraget från 1995 – indikerade dess multietniska sammansättning: två serbiska flyktingar, en från Bosnien och en från Kroatien och tre muslimska eller, som man nuförtiden säger bosnjakiska, flyktingar från Bosnien. De flesta som hängde på mYUsic var ex-jugoslaver, huvudsakligen folk som i likhet med undertecknad hade kommit till Sverige i början av 90-talet pga kriget. När jag nu kastar nostaligska blickar tillbaks på den tiden kan jag konstatera att mYUsic och Daytonavtalet inte bara var ett livs levande argument mot de krafter som hävdar att krigsflyktingar per automatik importerar konflikter och krig till Sverige utan också ett skolexempel på hur genuin försoning går till. De flesta inom föreningen var nämligen medvetna om att vi hade motstridiga åsikter om politiken och konflikten i f.d. Jugoslavien, men samtidigt insåg vi att vi trots allt hade mycket gemensamt, bl.a. språklig och kulturell bakgrund, vi gillade samma musik osv. Det fanns med andra ord en gemensam vilja i den miljön som omfattade ett hundratal personer att betona det som förenar i stället för det som splittrar. Och inga försök att påtvinga sin åsikt någon annan. Ordet "försoning" nämndes aldrig men det var egentligen vad som utspelades medan vi drack öl och lyssnade på Daytonavtalet.
Lördagens seminarium om försoning i Bosnien som Fp anordnar i Sveriges riksdag visar å andra sidan att försoningens betydelse kan vidgas till att innefatta dess motsats. Statssekreteraren Jasenko Selimovic ska nämligen tala om försoning med partikollegan Fredrik Malm och deras gäst från Bosnien Jovan Divjak. Divjak är en etnisk serb och evenemanget i fråga låter som ett hedervärt tillfälle för honom och bosnjaken Selimovic att tala om försoningen i Bosnien. Men bara om man inte känner till att Jovan Divjak under kriget var general för den så kallade "Bosnien-Hercegovinas armé" som leddes av den bosnjakiske politikern Alija Izetbegovic. Bosnien är djupt splittrat men hur kan man prata om försoning i en konlikt där endast en part är närvarande? Ska alltså Jovan, som krigade mot bosnienserber på 1990-talet, och Jasenko Selimovic, som är i mer eller mindre konstant konflikt med svenskserbiska förbund sedan han blev statssekreterare för integration försona sig – med varandra? Saken blir inte ett dugg bättre av att general Divjak är känd för sin inblandning i en massaker i Sarajevo i början av kriget. Som sådan är han uppenbart olämplig att tala om försoning. Det enda som Divjaks närvaro i riksdagen med all säkerhet kommer att medföra är polarisering mellan bosnjaker och serber i Sverige. De ena hyllar ju honom som en hjälte medan de andra betraktar honom som krigsförbrytare. Det svenskserbiska förbundet har redan tidigare skickat ett protestbrev till regeringen för att statssekreteraren Jasenko Selimovic bedriver Bosnien-Hercegovinas inrikespolitik – på ett mycket ensidigt och taktlöst sätt dessutom. Och nu kommer alltså krigsgeneralen och misstänkte krigsförbrytaren Divjak till Sveriges riksdag, för att tala om "försoning"? För ett ansvarsfullt politiskt parti borde det vara uppenbart att sådana här manipulativa utspel varken gynnar Sverige eller det svenska samhället, allra minst svenska medborgare som tillhör berörda grupper. Frågan är då i vems intresse Folkpartiet låter det här pågå?
Spasoje Marjanovic, Justitia Pax Veritas
Bakgrund och relevanta källor:
Om massakern i Sarajevo som general Jovan Divjak var inblandad i:
http://www.balkaninsight.com/en/article/bosnia-s-serbs-demand-dobrovoljacka-probe-again
http://www.b92.net/eng/news/region.php?yyyy=2013&mm=05&dd=03&nav_id=85994
Svenskserbiska förbundets brev till Sveriges regering m.fl.
http://svenskserber.se/savez/wp-content/uploads/ANG-Selimovic-SV.pdf
Brevet uppmärksammas i media på Balkan, bl.a. i Bosnien:
Svenska serbers förbund: Jasenko Selimovic skam för svenska institutioner
http://www.nezavisne.com/novosti/bih/Savez-Srba-iz-Svedske-Jasenko-Selimovic-sramota-za-svedske-institucije-212822.html
se även:
http://www.justitiapaxveritas.org/pridefestival-i-sarajevo/
http://www.justitiapaxveritas.org/pon-faller-dn-for-svartmalning-av-representant-for-justitia-pax-veritas/
http://debatt.svt.se/2012/02/12/selimovic-tycker-uppenbarligen-inte-att-serbiska-offer-ar-varda-att-uppmarksamma/
torsdag 7 november 2013
När det politiska etablissemanget slutade tänka
2014 skulle ha blivit ett jubileumsår. 200 år av fred skulle ha firats. Men nu blir det inte något sådant jubileum. 2001 bröts den långa fredsperioden. Och i det krig vi då gick med är vi fortfarande kvar. Under den tiden har också vår krigsmakt stöpts om i grunden. Vi har gått från en ordning med värnpliktiga soldater som utbildades för att kunna kriga på svenskt territorium – försvara detta om vi blev angripna. (Ett folk i vapen.) Till en ordning med yrkessoldater som utbildas för att kunna kriga på andra staters territorium. (En legostyrka.) Denna omläggning har haft en inte så ofta uttalad förutsättning. Nämligen den att det finns en stat som kan organisera de militära ingripanden runt omkring i världen, som vi skall vara med i. Själva kan vi ju inte det. Men Förenta staterna har under dessa år kunnat det.
Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.
Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.
Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?
I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.
Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.
Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.
En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.
Bo Persson
Sedan kalla krigets andra supermakt för lite drygt två decennier sedan imploderade har amerikanarna stått för ungefär hälften av världens årliga militärutgifter. Samtidigt som inget annat land kommit upp till mer än en tjugondel. Sammantaget har detta hittills vägt tyngre än den amerikanska ekonomins relativa kräftgång under samma tid. En kräftgång som för den delen inleddes i och med andra världskrigets slut.
Då, vid det krigsslutet, stod USA för hälften av världens industriproduktion och aldrig har landets andel av världsekonomin i dess helhet varit så stor som den var då. I dag har man runt en femtedel av denna. Och inget slut på denna kräftgång är i sikte. Snarare tvärtom! I en färsk prognos från världsbanken kommer USA inom kort inte ens längre att vara världens största ekonomi. Och det oavsett om måttet är i växelkursbaserad BNP. Eller om man räknar i så kallade köpkraftspariteter.
Tiden som amerikanarna kunnat göra som de velat runt om i världen går alltså obevekligen mot sitt slut. Vilket i sin tur och för vår del alltså är liktydigt med att det inom en förutsebar framtid inte längre kommer att finnas något jobb för den krigsmakt vi har i dag. Ja, är vi kanske redan där? Vår nuvarande krigsmakt är redan obsolet? Några fler "Afghanistanäventyr" kommer det inte att bli för oss? Precis som den sovjetiska implosionen markerade början på dagens amerikanska hegemoni, så markerar det pågående inbördeskriget i Syrien slutet på den?
I Afghanistanfallet 2001 fick amerikanarna med sig FN:s säkerhetsråd – jag tänker alltså på ISAF - men när det gäller Syrien har man åtminstone inte än fått det. Och något regelrätt angreppskrig à la Irak 2003 tycks inte finnas i pipelinen.
Nåja, hur det blir med detta får vi ju se. Men hur har vårt politiska etablissemang så totalt kunnat missa den riktigt stora "elefanten" här. Alltså det faktum att i den geopolitiska världen så har de unipolära perioderna alltid bara varit kortlivade undantag. Har man i detta etablissemang helt slutat att försöka lära sig något av historien, helt slutat att tänka. Ja, nog verkar det så.
Så vad gör vi nu? Ställer dessa herrar och damer mot väggen och får dem att erkänna, att de här agerat helt huvudlöst. Ja, kanske det. Men för mig personligen räcker det med att de tar oss tillbaka till den ordning som de - innan de slutade tänka - brukade tala om som en ordning, som tjänat oss väl. Och vem höll inte med om det. Nästan två hundra år utan krig, hur många länder har klarat det? Och de kunde ha lagt till att samma ordning är vi dessutom helt enkelt statssamfundet och dess traditionella rättsordning skyldiga. En ordning som faktiskt går så långt tillbaka i tiden som till 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens år 1648. Att inte stå upp för det lagliga mellanstatliga våldet – självförsvarskriget – är att uppmuntra det olagliga. Angreppskriget.
En krigsmakt med soldater vars jobb det är att kriga men som framöver bara har livslång arbetslöshet att se fram mot. Och samtidigt en krigsmakt som inte svarar mot det första krav, som den mellanstatliga rätten ställer på ett lands krigsmakt. Att den skall försvara det egna territoriet. Ropar inte detta efter ett återställande? En återgång till den ordning som alla för bara några decennier sedan ansåg ha tjänat oss väl.
Bo Persson
lördag 6 juli 2013
Syrien – ett imperialistiskt angreppskrig
Frilansjournalisten Hans Öhrn talade på ett opinionsmöte 4 juli mot USA:S imperialism.
För snart hundra år sedan upplevde stora delar av Europa en varm, het och skenbart lugn sommar. Politisk och militärt kokade emellertid kontinenten. Urladdningen kom i augusti 1914, när första världskriget bröt ut. Det var imperialismen som förlade sin frontlinje till Europa och kampen mellan dåtidens imperiemakter skulle komma att ödelägga stora delar av kontinenten.
För snart hundra år sedan upplevde stora delar av Europa en varm, het och skenbart lugn sommar. Politisk och militärt kokade emellertid kontinenten. Urladdningen kom i augusti 1914, när första världskriget bröt ut. Det var imperialismen som förlade sin frontlinje till Europa och kampen mellan dåtidens imperiemakter skulle komma att ödelägga stora delar av kontinenten.
måndag 1 juli 2013
Värna välfärden! Forts. sjukvårdsdebatt
Värna välfärden! – bekämpa det nyliberala systemskiftet i sjukvården
"Fler sängar och mer tid med doktorn är alltför allmänt" skriver Stefan Lindgren apropå Läkaruppropet och den svenska sjukvårdskrisen.
Är det inte högst konkreta krav? Här en mer allmän analys:
Vårdresurserna började minska samtidigt med det nyliberala systemskiftet och EU-anpassningen. I EU är det lag på att den offentliga sektorn ska minska och marknadens roll i välfärdssektorn öka. Så har också skett. Sverige har till exempel varit bäst i OECD på att minska antalet vårdplatser på sjukhusen.
I Läkartidningen 8/2013 skrev Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande:
"Neddragningar och så kallade effektiviseringar har urholkat den svenska sjukvården. Idag råder en ihållande brist på resurser och bemannade vårdplatser på alla våra 60 skutsjukhus. Socialstyrelsen har visat att överbeläggningar på våra sjukhus utgör ett ständigt hot mot patienternas säkerhet."
Patienter som på grund av platsbrist ligger på fel klinik med hänsyn till diagnos, så kallade satellitpatienter, och överbeläggningar är orsak till tusentals vårdskador och även dödsfall. Personal sliter ut sig för att trots resursbristen leverera en god vård.
Sjukvårdskrisen är medveten politik för att skapa betingelser att på sikt bryta upp det enhetliga sjukvårdssystemet och ersätta det med diversifierade driftsformer som ger patienten så kallad "valfrihet" och ökad ojämlikhet till gagn för marknaden, bland annat försäkringsbolagen. De samhällsekonomiska resurserna att lindra resurskrisen finns till övermått om bara den politiska viljan funnes.
Tanken bakom denna planlagda kris är dels att det för personalen som går på knäna kan bli ett lockbete att bli erbjudna andra driftsformer som kan ge hopp om något annat än den nuvarande frustrerade arbetssituationen. Vidare att allmänhetens grundmurade förtroende för den allmänna sjukvården ska erodera i takt med att kaoset brer ut sig.
Det är glädjande att nu protesterna till värn för den solidariska välfärden ökar. Några exempel:
Förra hösten samlade sjukvårdsanställda i Lund och Malmö in 5000 namn mot nedskärningarna som orsakat akut platsbrist på Skånes Universitetssjukhus.
I januari demonstrerade 700 Landskronabor mot nedläggningar på sjukhuset och 32 barnsjuksköterskor i Lund sa upp sig i protest.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala har hundratals anställda demonstrerat i vår mot nedskärningarna och protestlistor överlämnats mot den ohanterliga arbetssituation som resursbristen orsakat.
Protester har ägt rum på Östra Sjukhuset i Göteborg mot underbemanning och platsbrist.
Läkaruppropet kan ses som en del i denna spontana proteströrelse, skrivet ur ett läkarperspektiv.
Maciej Zaremba har publicerat en reportageserie i Dagens Nyheter med rubriken "Patienten och prislappen" där han beskriver de för vården förödande konsekvenserna av ett systemskifte där allt ska prissättas.
Proletären har under våren publicerat en artikelserie av Lars Rothelius om kapitalismen och sjukvårdskrisen som kan läsas på nätet http://www.proletaren.se/search/node/sjukv%C3%A5rd . (Ur den har jag hämtat uppgifter om protesterna ovan.)
Viktigt är att protesterna blir till en medveten rörelse för att värna den solidariska välfärden i sjukvården mot den nyliberala anstormningen och systemskiftet. Det första vi måste göra för att bidra till det är att erkänna det berättigade i de krav som uttrycks i protesterna.
Ulf Bjerén
"Fler sängar och mer tid med doktorn är alltför allmänt" skriver Stefan Lindgren apropå Läkaruppropet och den svenska sjukvårdskrisen.
Är det inte högst konkreta krav? Här en mer allmän analys:
Vårdresurserna började minska samtidigt med det nyliberala systemskiftet och EU-anpassningen. I EU är det lag på att den offentliga sektorn ska minska och marknadens roll i välfärdssektorn öka. Så har också skett. Sverige har till exempel varit bäst i OECD på att minska antalet vårdplatser på sjukhusen.
I Läkartidningen 8/2013 skrev Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande:
"Neddragningar och så kallade effektiviseringar har urholkat den svenska sjukvården. Idag råder en ihållande brist på resurser och bemannade vårdplatser på alla våra 60 skutsjukhus. Socialstyrelsen har visat att överbeläggningar på våra sjukhus utgör ett ständigt hot mot patienternas säkerhet."
Patienter som på grund av platsbrist ligger på fel klinik med hänsyn till diagnos, så kallade satellitpatienter, och överbeläggningar är orsak till tusentals vårdskador och även dödsfall. Personal sliter ut sig för att trots resursbristen leverera en god vård.
Sjukvårdskrisen är medveten politik för att skapa betingelser att på sikt bryta upp det enhetliga sjukvårdssystemet och ersätta det med diversifierade driftsformer som ger patienten så kallad "valfrihet" och ökad ojämlikhet till gagn för marknaden, bland annat försäkringsbolagen. De samhällsekonomiska resurserna att lindra resurskrisen finns till övermått om bara den politiska viljan funnes.
Tanken bakom denna planlagda kris är dels att det för personalen som går på knäna kan bli ett lockbete att bli erbjudna andra driftsformer som kan ge hopp om något annat än den nuvarande frustrerade arbetssituationen. Vidare att allmänhetens grundmurade förtroende för den allmänna sjukvården ska erodera i takt med att kaoset brer ut sig.
Det är glädjande att nu protesterna till värn för den solidariska välfärden ökar. Några exempel:
Förra hösten samlade sjukvårdsanställda i Lund och Malmö in 5000 namn mot nedskärningarna som orsakat akut platsbrist på Skånes Universitetssjukhus.
I januari demonstrerade 700 Landskronabor mot nedläggningar på sjukhuset och 32 barnsjuksköterskor i Lund sa upp sig i protest.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala har hundratals anställda demonstrerat i vår mot nedskärningarna och protestlistor överlämnats mot den ohanterliga arbetssituation som resursbristen orsakat.
Protester har ägt rum på Östra Sjukhuset i Göteborg mot underbemanning och platsbrist.
Läkaruppropet kan ses som en del i denna spontana proteströrelse, skrivet ur ett läkarperspektiv.
Maciej Zaremba har publicerat en reportageserie i Dagens Nyheter med rubriken "Patienten och prislappen" där han beskriver de för vården förödande konsekvenserna av ett systemskifte där allt ska prissättas.
Proletären har under våren publicerat en artikelserie av Lars Rothelius om kapitalismen och sjukvårdskrisen som kan läsas på nätet http://www.proletaren.se/search/node/sjukv%C3%A5rd . (Ur den har jag hämtat uppgifter om protesterna ovan.)
Viktigt är att protesterna blir till en medveten rörelse för att värna den solidariska välfärden i sjukvården mot den nyliberala anstormningen och systemskiftet. Det första vi måste göra för att bidra till det är att erkänna det berättigade i de krav som uttrycks i protesterna.
Ulf Bjerén
söndag 30 juni 2013
Suddigt läkarupprop
Den svenska vården är förmodligen världens bästa - rätta mig om jag har fel. Medellivslängden stiger, barnadödligheten sjunker. Dödligheten i många sjukdomar, t ex hjärtsjukdomar sjunker. I snitt i landet tar det 14 min för ambulansen att komma. Kostnaden för hela kalaset är 20 tkr/inv rätt stabilt.
80 procent anser att de får den vård de behöver, 90 procent i Halland.
Den svenska vården tycks vara så stark att den den har stått emot de nyliberala attackerna. Än så länge är det behoven som styr fördelningen, inte patientens penningpung.
Min slutsats är att om man vill göra den svenska vården bättre bör man vara väldigt konkret. Fler sängar och mera tid med doktorn är alltför allmänt...
Stefan Lindgren
80 procent anser att de får den vård de behöver, 90 procent i Halland.
Den svenska vården tycks vara så stark att den den har stått emot de nyliberala attackerna. Än så länge är det behoven som styr fördelningen, inte patientens penningpung.
Min slutsats är att om man vill göra den svenska vården bättre bör man vara väldigt konkret. Fler sängar och mera tid med doktorn är alltför allmänt...
Stefan Lindgren
torsdag 27 juni 2013
Det är inte Läkaruppropet som är flummigt!
För ovanlighetens skull är vi inte ense Stefan. Det är inte Läkaruppropet som är flummigt utan du! (Lindgrens artikel).
Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad, är en central mening i uppropet. Ur marknadsliberalismens tillämpning i sjukvården och ur resursbristen stammar de flesta problemen. Uppropet radar upp några av dem. Jag kan skriva under på dem efter 40 års erfarenhet av arbete i akutsjukvården.
Ett av de värsta är bristen på patientplatser med korridorvård och satellitpatienter som följd. Sverige är bäst i hela OECD på att skära ner platserna. Den frustrerade arbetssituation som detta ledde till var en viktig orsak till att jag pensionerade mig lite i förtid.
Resursbristen är så klart planmässig politik. Genom att skapa en sjukvårdskris kan allmänhetens förtroende för ett enhetligt sjukvårdssystem luckras upp, vården diversifieras och göras mer ojämlik vilket kan bli en miljardmarknad för försäkringsbolag.
Sådan är ju kapitalismen: Hela tiden måste nya marknader öppnas att göra profit på. Akutsjukvården står på tur.
Hälsningar
Ulf Bjerén, leg sjuksköt
Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag. Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet.
Läkaruppropet
Läkaruppropet
I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.
Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.
Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .
Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.
Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.
Vi vill ha en sjukvård som styrs utifrån patientens behov.
Vi vill ha en sjukvård där vi får agera utifrån vår professionalitet.
Vi vill ägna oss åt det vi är utbildade för; att vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt.
Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad, är en central mening i uppropet. Ur marknadsliberalismens tillämpning i sjukvården och ur resursbristen stammar de flesta problemen. Uppropet radar upp några av dem. Jag kan skriva under på dem efter 40 års erfarenhet av arbete i akutsjukvården.
Ett av de värsta är bristen på patientplatser med korridorvård och satellitpatienter som följd. Sverige är bäst i hela OECD på att skära ner platserna. Den frustrerade arbetssituation som detta ledde till var en viktig orsak till att jag pensionerade mig lite i förtid.
Resursbristen är så klart planmässig politik. Genom att skapa en sjukvårdskris kan allmänhetens förtroende för ett enhetligt sjukvårdssystem luckras upp, vården diversifieras och göras mer ojämlik vilket kan bli en miljardmarknad för försäkringsbolag.
Sådan är ju kapitalismen: Hela tiden måste nya marknader öppnas att göra profit på. Akutsjukvården står på tur.
Hälsningar
Ulf Bjerén, leg sjuksköt
Här är texten i Läkaruppropet:
Vi är läkare som arbetar dagligen med patienter och vi vill nu berätta om vår vardag. Den bild som politiker ger av dagens sjukvård överensstämmer inte med vår verklighet.
Läkaruppropet
Läkaruppropet
I svensk sjukvård pågår ständigt så kallade förbättringsarbeten men vi ser hur sjukvården ändå försämras till följd av ett system som i sig är felkonstruerat.
Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.
Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel. Enligt läkaretiken skall behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta .
Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras. Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor. Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.
Vi vill, liksom politikerna, ha en kostnadseffektiv sjukvård. Men vi tror att dagens system är kontraproduktivt och snarare skapar större kostnader och sämre resultat. Vi är allvarligt oroade över dagens sjukvård. Vi har hittills gjort vårt yttersta inom de villkor som råder, men nu är det dags att ändra villkoren.
Vi vill ha en sjukvård som styrs utifrån patientens behov.
Vi vill ha en sjukvård där vi får agera utifrån vår professionalitet.
Vi vill ägna oss åt det vi är utbildade för; att vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)